A – Alkohol och Alfabetet

Den lilla och med den tidens mått mätt, lite fräcka men ändock harmlösa ramsan: “Alkohol och kvinnohål är det enda hål jag tål!!!”, stod det skrivet med svart tusch på väggen i en toalett på Korpenskolan i Boden 1977. Vad som står skrivet på väggarna i de svenska skolornas toaletter idag kan jag bara spekulera om. Kanske något i stil med: “Tussilagon är gul och fin men hellre tar jag coca… cola?”. 

Oavsett vad det nu står skrivet på väggarna kan man gissa att en och annan blivande vuxen också lekt med spritpennor och den magiska uppfinningen, alfabetet! 

Har du tänkt på vilken styrka alfabetet besitter egentligen? Med hjälp av alfabetet kan alla som behärskar det och en smula grundläggande skrivkunskap såväl upplysa, inspirera och inte minst chockera. Skulle du kunnat läsa den här boken utan alfabetet? Eller hade du befunnit dig där du är just nu? Och Internet med alla sina Ai-bottar, trollfabriker och dejtingappar, hade de kunnat existera utan alfabetet? Som så många andra kraftfulla, goda uppfinningar som hängt med ett tag har alfabetet blivit taget för givet och vartefter också underskattat. Precis som alkohol.  

Apropå alkohol. Låt mig med hjälp av vårt underbara alfabet berätta för dig en liten anekdot.  Min kära och högt älskade fru, Carina, arbetar med en sån där förskoleklass. Årskursen alla barn numera går innan de börjar första klass. Om du är jämnårig med mig, kanske du är bekant med lekskolan, eller om du är lite yngre, det som kallades sexårsgruppen på dagis? Förskoleklass är nästan samma sak.

Men här om dagen berättade Carina om en liten händelse från sitt arbete. Barnen skulle ha sin veckovisa rörelselek – eller gympa, om ni föredrar äldre termer – och hon brukar låta barnen värma upp sig till musik. Barnen brukar också få komma med förslag på uppvärmningsmusik. Och för den här dagen hade några småttingar tagit fram ett musikaliskt förslag som ligger rätt i tiden. Carina sökte snabbt och hittade musikstycket, av och med bandet “Bolaget” från Falun, på Spotify. 

Carinas betydligt yngre kollega harklade sig för att locka till sig uppmärksamhet.
  – Du bör nog först lyssna igenom texten innan vi spelar upp den för barnen, uppmanade kollegan rådigt. Carina observerade att kollegans seriösa ansiktsuttryck direkt manade henne att ta rådet på allvar och agera omgående. Hon gick iväg och stängde in sig i ett angränsande rum och lyssnade. 

Carina kom strax tillbaka till barngruppen och sin yngre kollega. Det fanns allt fog i världen för att praktisera en pedagogisk form av ’censur’ och välja en annan låt i det här fallet. Trots ungarnas vilda protester fick de små nöja sig med en repris av föregående veckas uppvärmningsmusik. 

Carina spelade upp låten för mig och visst, introt går rakt på sak och borgar för en energifylld poplåt. En låt som garanterat går hem på vilken alkoholstinn fest som helst. Hur som haver… Textsättaren till det för övrigt svängiga musikstycket hade mycket tydligt beskrivit ett självupplevt regelrätt fylleslag. Givetvis toppat med antydningar om att han på något mystiskt vis införlivats med diverse olagliga substanser vilket försatte festdeltagaren i obehagligt tillstånd av berusningsgrad.  

“Säg vad har du gett mig
Jag kan inte stå nu
Ramlar runt på borden, föll omkull
Men det förstår du
Alla här har sett mig, jag kan inte gå nu
Börjar tappa orden, är för full och skriker fuck you…”

Barnen ville värma upp till en ultramodern fyllefestvisa. Och genast kom jag att minnas hösten 1977. Det var en tid då jag som trettonåring hade fått min beskärda dos dryckesvisor från 70-talets media. Dryckesvisor som generöst bjöd på argument för att rejäla intag av öl, vin och brännvin bara gjorde gott för både hälsa och sinne. Tiden blev mogen för klassfest och min första fylla.

Hösten 1977, hade jag precis börjat sjuan och snart fick jag höra talas om Kir. Kir var tydligen ett skitäckligt rött vin men samtidigt bra, hade jag hört. Och billigt! Det var bra för det var lätt att stava till, uttala och man blev garanterat full. Det var heller inte särskilt svårt att få tag på. Man ställde sig ett tiotal meter från entrén till Systembolaget på Drottninggatan i Boden och väntade en kvart, tjugo minuter tills ’rätt gubbe’ kom vinglande. Det var viktigt att gubben var en snubbe vars gång vittnade om en mindre samvetsgrann karaktär. Om ovårdade kläder, ett fårat orakat ansikte och sluddrande tal kunde iakttas, stärktes chanserna. Fick man misstanke om att personen troligen bar ett tilltalsnamn i stil med något som rimmar på ’ponny’,’vänta’ eller ’ompa’, ja, då fanns det ingen anledning att tveka.
– Köper du ut? frågade man gubben.
– Kostar en pilsner, svarade snubben. 

En flaska kostade 13 kronor och 25 öre. Jag beställde två, grävde upp en näve sparslantar och pyntade upp 31 spänn i gubbens utsträckta hand.
– Hörru, skaru ha nått eller? Det saknas 50 öre! protesterade gubben. Jag fiskade snabbt fram en enkrona ur fickan och gav honom.

Gubben sträckte upp sig, harklade sig två gånger och som i ett trollslag förvandlades han till en nykter, självsäker langare. Med vana steg gjorde han entré på Systembolaget och var tillbaka inom tio minuter med två flaskor Kir och en Pripps Blå i en plastpåse. Snabbt tog han sin pilsner och svepte den rätt upp och ned ute på trottoaren. Sen lommade han iväg.
– Öh, du… min femtioöring då? ropade jag efter honom.
– Haru hört talas om dricks, grabben? svarade gubben. Jag tog min påse och gick. 

Senare samma kväll gjorde jag min fylledebut på högstadiets första klassfest. Jag vände helt sonika upp och ned på en av de två flaskorna. Åh, hej, vad det snurrade till, noterade jag och snavade in över tröskeln till uppehållsrummet där själva festen pågick. Vad jag gjorde där är inte riktigt klart, men efter en stund – eller var det två timmar? – kom jag mig ut i korridoren igen. Det här var ju ball, tänkte jag och raglade iväg mot mitt elevskåp, helt övertygad om att det var dags för flaska nummer två.

Framme vid skåpet tog jag fram min skåpnyckel, men inte fan passade den längre till mitt skåp. Nån jäkel hade väl varit missunnsam och flyttat på skåpet eller nåt, tänkte jag. Hur jag än bänglade, svor och gormade så passade inte nyckeln i låset. Kanske skulle jag testa skåpet bredvid? Och se där, det gick ju betydligt bättre.

Med Kir nummer två under armen och idéen om att nu ska det festas på riktigt, siktar jag in mig mot festligheterna. Men ärligt talat, lite svårt att hitta är det och vad min blurrade synskärpa registrerar är inga festprissar från den högre skolan åt det håll jag tittar. Jag ser däremot två bekanta miner alldeles framför mig.

– Micke, du behöver nog gå ut och ta lite luft, säger min klassföreståndare Ann Sophie. Bredvid henne står min klasskompis Rickard och nickar instämmande.

– Öh, vadårå? lyckas jag sluddra fram samtidigt som jag försöker trycka ner vinaren i bakfickan. Väldans vad tungan blivit mjuk och sladdrig? tänker jag. Och givetvis missar jag hela bakfickan på mina jeans varpå flaskan åker i golvet. Hur tänkte jag där? En helflaska Kir får sällan plats i en bakficka på ett par tighta jeans. Vad fick mig att tro något så korkat? Så här 43 år senare är det bara erkänna, jag var nog full. 

Strax därpå fick jag en praktisk kurs i ämnet ”konsten att kräkas elegant” av Rickard. Denna livsfärdighet skulle visa sig vara oerhört användbar under resten av mitt liv. Och det är en värdefull kunskap jag har vidarebefordrat till mer än en överförfriskad yngling i mina dar. Givetvis har jag inget emot att dela den med dig.

Här är den självklara proceduren:

1. Gå ut, sök upp en vägg.

2. Ställ dig ungefär 50 till 60 cm med ansiktet mot väggen.

3. Sätt upp händerna mot väggen i höjd med och lite bredare än dina axlar.

4. Stå brett isär med benen, dock ej i spagat. Observera halkrisken vintertid.

Nu står du lätt framåtlutad och hyfsat stadigt. Har du en riktig bra kompis med dig kan hen gärna få hålla i dig lite. 

5. Börja sedan med ”proceduren”. Akta skorna.

6. Extra tips: Går det trögt, trycker du bara ner ett par fingrar så djupt ner i halsen du kan.

Visst var Rickard snäll, att han den där gången valde att dela med sig av sin visdom istället för att vara ute på dansgolvet och svänga rumpa med tjejerna. Trots sin ringa ålder var han förvånansvärt erfaren inom detta ämne. Men det ska sägas, han hade ju också tömt en hel del flaskor Kir innan min debut.

Medan jag absorberade all Rickards visdom i den ädla konsten att spy snyggt, gick fröken Ann Sophie till lärarrummets telefonhytt och ringde två samtal. Ett till Boden Taxi och ett till Margaretha, mer känd som min mamma.

Där har du det – mina tidigaste erfarenheter av Kir. Jag måste erkänna att jag inte är helt säker på om denna specifika brygd fortfarande finns tillgänglig på Systembolagets hyllor. Men i vilket fall som helst, det saknas säkert inte alternativ. Har du reflekterat över det faktum att möjligheten att dela med mig av min alkoholdebut helt och hållet beror på det geniala system som är alfabetet? För det är verkligen så.

Alfabetet. Vilken strålande uppfinning! Tänk att vi som tillhör homosapiens lyckades komma på något så utmärkt och förträffligt för att kunna kommunicera över tid och rum. Jag har ingen aning om det ursprungliga syftet med skriftspråk, men jag har förstått att bland de äldsta skriftspråken man har upptäckt är det dokumentation av ren och skär byråkrati och bokföring som dominerar. En grundläggande förutsättning för ett samhällsbygge jämställt med vatten och energi för levande organismer så som vi förstår det idag. Människan hade utvecklat sitt system för matproduktion till en sådan grad att det blev nästan omöjligt att hålla koll på allt enbart med hjälp av minnet. Det låter förståeligt. Att hålla reda på ett enda kylskåp, dess innehåll och omsättningen av falukorv, mjölk och smör i huvudet, är en sak. Men föreställ dig att du blir ansvarig för att hålla koll på och redovisningsskyldig för hela kvarterets kylskåp! Papper, penna, skrivna siffror och ett alfabet gör hela uppgiften betydligt mer hanterbar.

Det var för tusentals år sedan som de första alfabeten konstruerades, enligt det jag förstår. Spår av de äldsta skriftsystemen och tillhörande alfabet är belägg för detta. Jag är inte fullt så gammal, men jag kom i kontakt med vår tids alfabet i mitt pojkrum för lite över 50 år sedan.

Min mamma Margaretha – den som min klassföreståndare ringde till den minnesvärda kvällen 1977 – hade den pedagogiska förståelsen att cirka åtta år tidigare ge mig ett 28-bitars alfabetspussel. Nu, när jag reflekterar över alfabetet, är det just det pusslet jag ser framför mig. Jag lärde mig snabbt att alfabetet kunde vara roligt, speciellt i form av ett pussel. Att pussla var enkelt, underhållande och lärorikt. Att läsa och skriva däremot, var svårt, besvärligt och framför allt, så inihellsike tråkigt. Jag föredrog att lyssna när en vuxen läste för mig, så att man begrep vad de sammansatta bokstäverna betydde. 

Men så kom jag i kontakt med en annan Margaretha, som tjänstgjorde i klass 1F på Byängsskolan i Täby. Denna Margaretha skulle komma att vara min skolfröken i två år, och det har nog satt sina spår. Trots att hon mestadels var snäll, insisterade hon på att jag och alla andra ungar skulle läsa och skriva konstant. Ett jäkla tjatande hela tiden. Bland annat satt vi ungar med varsin spegel – som våra föräldrar fått införskaffa åt oss. Med hjälp av den skulle vi spegla våran mun för att säkerställa att våra läppar formades rätt när vi ljudade bokstaven ’O’. När vi försökte oss på ’P’ och ’R’ blev våra speglar prickiga av salivstänk. Om den här metodiken försvann ur de pedagogiska riktlinjerna för inlärning eller överlevde fram till 2020, vill jag inte spekulera om. Men troligtvis praktiseras inte spegelmetoden längre så här efter coronapandemin, gissar jag.  

Fröken Margaretha var generös och gav oss läsebok och skrivhäfte.  
– Far är rar, mor ror, ljudade vi i kör samtidigt som vi pekade ner med pekfingret i textmassan. Pekfingret – som jag trodde man framförallt hade för att peta sig i näsan – kom ofta i vägen för texten. Då blev det än jävligare att försöka läsa. Med tiden så löste sig alla umbäranden i läsinlärningen någorlunda. Efter några veckor kunde även jag flytande läsa: 
– Far är rar, mor är en orm. 

I andra klass, som numera hette 2F och huserade i den sprillans nybyggda Attundaskolan, fick vi en välskrivningsbok. I den skulle man anstränga sig för att skriva särskilt fint. Raka ’ryggar’ och jämna fina ’kurvor’ förväntade sig fröken Margaretha att vi skulle prestera. Välskrivningskonstens krav på perfektion och min bristande finmotorik mixade sig inte riktigt som jag ville. Inte var det lätt inte, och linjaler och andra hjälpmedel var inte tillåtna. Suddgummit däremot, det fick vi använda rätt flitigt utöver den vässade pennan. Kortsidorna på det ofta använda suddgummit blev med tiden rätt avrundade i hörnorna i en jämn och fin kurva medan långsidorna höll sig raka och fina. Formeln för kreativitet skulle kunna skrivas så här: Kreativitet för att nå bättre resultat = en gammal idé + ett nytt behov. Den gamla innovationen suddgummi plus mitt nya behov av särskilt fina bokstäver kan kreativt skapas genom att använda suddgummits långsidor som linjal till bokstävernas raka ’ryggar’ och suddgummits kortsidor som mall för bokstävernas jämna fina ’kurvor’. Den dagens välskrivningsövning belönades med mitt livs första och enda guldstjärna!

Nu hoppar vi fram till 1977. Utan alfabet hade nog aldrig det tydliga budskapet, skrivet med svart tusch, på en vägg i en toalett, på Korpenskolan aldrig hamnat i den här boken. Hur löd ramsan igen? Jag repeterar: “Alkohol och kvinnohål är det enda hål jag tål!!!” 

Vem som skrev dessa rim är någon jag känner men inte kommer avslöja. Jag goolar inte ner mig själv, punkt!

Året 1977 spelades det på grammofoner, kassettbandspelare och i radions popprogram en låt av tidens rebell, Magnus Uggla. Låtens titel, ”Varning på stan”. Enligt mig en av de bästa dryckeslåtar på svenska som någonsin skrivits. Partierna i texten ”Vi ska supa och slåss, ragga brudar förstås…” och ”vi är fulla som fan. Oh waow waow waow wah” är helt underbara. Några år senare dök en annan kompositör upp, Eddy Meduza, med klassiker som ”Punkjävlar” och inte minst ”Mera brännvin”. Dessa herrar var förvisso inte de första att föra våra svenska dryckesvanor och vårt brännvinskulturarv vidare. Nejdå, En av de mest kända är vår alldeles egna Carl Michael Bellman, som staplade brännvinshits år efter år till vår unika visskatt. För att visa på en viss skillnad mellan Bellmans, Ugglas och Eddy Meduzas texter, kan det vara på plats att nämna följande reflektion. Bellmans ”Fredmans Epistel N:o 5” och Ugglas ”Varning på stan” väver in åtrå och sex i samband med ett rejält alkoholintag. Eddy Meduzas ”Mera brännvin” är mer rak på sak i sitt budskap. Redan i sångtextens inledning talar Eddy tydligt om vart han står i brännvinsdebatten: 

”Det är ett jävla tjatande om alkohol

De säger att det är nåt som vi inte tål

Men brännvin, det nyttigt som själve fan, jajemen

Och om våran lever slutar att fungera

Åker vi till USA och får den opererad, ja, det är sant, det!”

I Magnus Ugglas uppföljning på 90-talet och på temat rejält intag av alkohol släpper han ut megahiten ”Kung i baren”. Man kan ana att han vid den tiden minskat sin produktion av testosteron och mognat som man. Här är jakten på ’one nights stands’ och önskan om fylleslagsmål utbytt mot ett ekonomiskt perspektiv. Hur man väntar på avlöningsdagen för att få ”sätta sprätt på varje peng” på ansenligt festande och vilka konsekvenser det får för resten av månaden. 

Många av oss, liksom alla tidigare nämnda, har något gemensamt: ett engagemang för alkohol och en kärlek för att leka och dribbla med ord. Syftet kan variera, men det mesta är skrivet och publicerat för att uttrycka ett budskap. 

Mitt personliga förhållande till alkohol har skiftat genom åren. Från intensivt toksupande som tonåring till mer måttligt ’findrickande’ som vuxen – med några undantag där jag kanske inte agerat så snyggt – har jag nu kommit till en punkt där jag årligen konsumerar ungefär tio enheter alkohol. Det hade givetvis kunnat se helt annorlunda ut, men jag anser mig ha haft tur. Det här är inte en alkoholists berättelse.

Budskap väcker känslor inom oss människor. Mitt budskap om alkohol, som jag vill förmedla till dig genom mitt skrivande, är att du inte skulle kunna tolka det fritt om det inte var för det ovärderliga alfabetet. I det här kapitlet har jag använt alkohol och alfabetet som teman för att illustrera styrkan och den påverkan av alkohol, alkoholkulturen och det skrivna ordet har på oss människor.

Jag hoppas att du vill fortsätta delta i min resa i den här boken. Och vet du vad, det står dig fritt att välja kapitel, för den här boken får man läsa som man vill.