Bankbesöket

Slinker in på ett bankkontor. En skylt ungefär en meter framför en obemannad disk förtäljer, “Vänta här på din kölapp.” En gulsvart tejpremsa på marmorgolvet markerar att man helst ska vänta bakom den linjen för att få en kölapp. Kölapp vill jag ha, tänker jag och lyder villigt uppmaningen och väntar.

Strax därpå blir jag dock uppmärksammad av kvinnan vid disken bredvid den obemannade disken. Hon avbryter den bankservice som hon var så himla upptagen med och skyndar till min tjänst.
”Hej, hur kan vi hjälpa dig idag?” frågar hon med ett stressat leende på läpparna.
”Hej, jo, jag ska ta ut lite pengar…” hinner jag inte riktigt svara innan jag fått min lapp med könummer 225 i handen. Den servicemindade kvinnan återgick till sin kund som just fick vänta ett par ögonblick bara på grund av att jag stod och väntade bakom en gulsvart tejpremsa på golvet.

Jag hittar med lätthet till det fulla väntrummet. Men det finns bara en stol kvar att sitta på. Den blir bra. Ser på en skärm att just nu betjänas nummer 215. Min kölapp har 225. Hjärnan kickar genast igång. Beräkna väntetid: få se nu? 8 x genomsnittliga 7 minuter för varje kund före mig = 48 minuter. Nej, inte 48! Borde väl bli..? Hm!

Jag ser mig omkring. Bra, ingen ser att mitt huvud inte räknat så exakt. Alla är upptagna med sina mobiler. Men vilken bra idé, tänker jag och tar fram min egen. Där finns en kalkylator och om jag håller mobilen nära mig, är det nog ingen som ser när jag knappar in 8 x 7 och får summeringen inom en nanosekund.

Ojdå, kalkylatorn beräknar min väntetid till 56 minuter. Hade jag nöjt mig med min huvudräkning skulle jag fått vänta 8 minuter kortare. Vem sa att tekniken effektiviserar och underlättar våra liv? hinner jag tänka innan min väntrumsgranne bryter lugnet med sin mobiltelefon.

”𝅘𝅥𝅮𝅘𝅥𝅰♩ …Ju ar ma sanchajn, ma ånly sanchajn, ju mäjks mi häpy äs aj kan bi… 𝅘𝅥𝅮𝅘𝅥𝅰♩”, dånar den gamla slagdängan ut över den tysta disciplinerade samlingen av väntande bankkunder. Alla tittar upp för ett ögonblick på min granne, i nästa ögonblick är de tillbaka i mobiltelefonens våld. ”𝅘𝅥𝅮𝅘𝅥𝅰♩ …Ju ar ma sanchajn, ma ånly…” Skönt att grannen till slut kanske förstod och stängde av.

Den senaste kunden tog gott om tid på sig och drog upp den genomsnittliga väntetiden. Apropå genomsnitt. Hur representativ är alla människor här i väntrummet av befolkningen i Sverige egentligen? Suck!

Ser ut som man vackert får sitta och vänta precis all tid det tar innan det blir min tur. Tur i kölappslotteriet? Nja, det är väl diskutabelt. Återgår till det normala och söker sällskap i mobilen.
Sitta får jag i alla fall göra, tänker jag. Inte lika bekvämt som en bankdirektör förstås, men ändå med bättre komfort än vad marmorgolvet ser ut att erbjuda. Så, varför klaga? En gång i tiden fick otäckingar som inte höll sig till regelverket i samhällskontraktet sitta grensle på en hög träbock med tyngder runt fötterna. De stackarna klagade nog, och med all rätt. Själv har jag det rätt bra trots allt. Sitter ju här och delar såväl trams som slams om min inre monolog och ingenting.

Börjar kännas lite varmt. Tog jag för varm jacka på mig idag? Tittar mig runt lite diskret på de andra. Nej, det verkar som att min bedömning av utomhustemperaturen ligger i nivå med genomsnittet.

”225! Är det någon som har nummer 225?” ropar en ung man från en bemannad kassa.
”Va? mumlar jag”, reser mig upp från stolen som bedövat min bakdel. Det har ju bara gått 21 minuter! Jag rafsar ihop mina papper och min kölapp för att skyndsamt ta mig fram till den bemannade disken där en hurtig banktjänsteman frågar hur han kan hjälpa mig. Snart har mitt bankärende avklarats med sedvanlig bankservice och jag slinker ut från kontoret lika smidigt som jag slank in.