Skotten på Byängsskolan 1971 – Skolskjutningen du aldrig hört talas om

Skolskjutningar är fruktansvärda händelser som mestadels förknippas med tragedier i amerikanska skolor. Mellan åren 2013 till 2022 rapporterades det om 1017 allvarliga incidenter och skjutningar i amerikanska skolor. I skrivande stund är antalet rapporteringar uppe i 192, bara i år! * Några av dessa har du säkert hört talas om. Det är inte bara i USA det förekommer våldsamma tragedier och katastrofer i skolorna. Runt om i världen händer det allt för ofta att någon sätter skräck i skolbarn och lärare, även i Sverige. Men troligen finns det en skolskjutning, i Sverige, som du inte hört talas om, ”Skotten på Byängsskolan” 23 september 1971. Men, vi tar det från början, för jag var där.

Höstterminen 1971 började jag min skolgång på riktigt tillsammans med 19 andra halvtama småttingar i samma klass på Byängsskolan i Täby. Vi fick en snäll fröken som bar samma namn som min mamma, Margareta. Av henne fick vi var och varannan dag ny skolutrustning, penna, sudd, kritor och ett antal böcker i skiftande kulörer och valörer. Särskilt en röd anteckningsbok fästes det extra stor vikt vid. Boken man absolut inte fick slarva med. Det var nämligen länken i lärarens och föräldrarnas kommunikation. När det var någon särskild information som skulle förmedlas till föräldrarna skrev läraren i den boken, vi ungar fick bära budskapet med oss hem. Då föräldrarna hade tagit del av innehållet bekräftade de med sin underskrift. Dagen därpå fick vi räcka över anteckningsboken till läraren för uppföljande kontroll. Så gick skoldagarna: läsa, skriva, räkna, rita och budbära den röda anteckningsboken, varje dag och även den 23 september 1971. En dag som jag aldrig glömmer.

Sommaren 1971 tog min mamma med mig på en utflykt till Skansen för att titta på apor, björnar och elefanter. Men det var inte första gången jag var på Skansen så jag visste redan hur dessa kreatur såg ut. Utflykt på Skansen var rutin. Jag visste också att efter de obligatoriska djurstudierna kunde man få åka bilbana. Eller som det benämns nu för tiden, åkattraktion. För barn, ska tilläggas. Men det hände att en och annan vuxen kostade på sig en tur som ett sätt att få köra bil onykter.

Nå! Man satte sig, mot en blygsam avgift, i en eldriven leksaksbil och lät sig släpas runt en fejkad landsväg i cirka 60 sekunder. Efter åkturen styrdes stegen mot området där det fanns tombola, lyckohjul och ankmetning. Tombola och lyckohjul vann man aldrig någonting på. Inte så konstigt, det var ju rena rama hasardspelet. Men meta ankor var en helt annan grej i min smak. Mina tidigare erfarenheter i konsten att meta ankor var mycket goda. Med ett metspö agnat med en magnet hängde det helt och hållet på en själv om det skulle bli någon vinst eller inte, trodde i alla fall jag. Senare har jag fått höra att meta-ankor-aktiviteten på Skansen praktiserade ”vinst varje gång”. Hur som helst så fick jag i vanlig ordning upp mina tre gula ankor, fick poäng och ”vann” ett tröstpris. En liten ärtpistol i plast. En ärtpistol som gick att ladda med ärtor, småsten och spik!

Den ödesdigra morgonen i september 1971 gjorde jag mig i ordning för att knalla till skolan. Även om vi inte hade skoluniform hade man trots allt särskilda ”skolkläder” att bruka under skoltid. Jag hoppade in i mina skolbrallor och krängde på mig en polotröja i plastig banlon. Stoppade ner skolpryttlar i min blåa skolväska och några småspikar samt en liten ärtpistol i plast i min jackficka. Med blåa seglarstövlar på fötterna skuttade jag glatt, ivrig och förhoppningsfull iväg till skolan. Snart var de första lektionerna för dagen över och det blev dags för rast. Rast var lika med lek och riktig lek för oss killar handlade om krig. I krig behöver man fiender och det fick tjejerna bli. Skolgården fick bli slagfält.

Som vi lekte den här förmiddagen. Tjejerna sprang i panik och skrek med oss grabbar i hasorna. De andra gossarna använde sina pekfingrar för att bekämpa fienden men jag, jag hade min pickadoll. Och jag sköt hejvilt omkring mig på allt som kunde vara en fientlig trupp. Ända tills fröken Margareta kom och sabbade allting. Det tog inte många sekunder innan fröken, med risk för sin egna säkerhet, heroiskt avväpnat mig. Med pickan i sin vänstra hampa och mig i den högra gick hon med raska bestämda steg in i klassrummet. Väl därinne påbörjades ett första förhör och en summarisk rättegång samt straffutmätning. Någonstans här började jag fatta att skjuta skarpt på skolgården kanske inte var en så himla bra idé. För straffet blev inte livstid, det blev ännu värre. Jag fick bära hem ett meddelande till mamma, skrivet i den röda anteckningsboken med påföljande dags uppföljande kontroll. Meddelandet löd:

”23/9-71
Mikael hade med sig en liten plastpistol med vilken han sköt bland annat småspikar. Den ligger nu i min låda och jag hoppas att ni tycker som jag att den får stanna där.

Hälsningar Margareta”

Vägen hem från skolan tog vanligtvis fem minuter men inte den här eftermiddagen. Jag hade fått en läxa av fröken som troligen skulle bli svår att lösa. Som jag såg på saken: att lydigt lämna över anteckningsboken till mamma, var inget alternativ. ”Det måste finnas ett annat sätt att komma undan det här”, tänkte jag medan jag i snigelfart styrde hemåt. Och visst kom jag på ett sätt, en idiotsäker idé helt enkelt. Vilket snille man är ändå. Jag hade hittat den svaga länken i kommunikationskedjan mellan fröken och hemmet. Hemma i mitt stökiga pojkrum packade jag genast upp min skolväska på golvet. Tog fram min penna och mitt sudd. Här skulle minsann urkundsförfalskas!

Gissa om jag kände mig otroligt smart där jag satt på golvet, med tungan utanför mun och knåpade ihop min mammas underskrift. Den här vattentäta och fräcka listen gick enligt plan, kände jag med stolthet när jag beskådade mitt verk. Fröken skulle säkert gå på det här och hela denna skoltragedi borde vara över nästkommande dag, det var jag övertygad om.

Nästa dag, den 24 september 71, började ungefär på samma sätt bortsätt från att jag var obeväpnad när jag kom till skolan. Vi ställde som vanligt upp oss i kö utanför klassrummet och fröken anlände med spänstiga steg för att släppa in oss. God morgon hälsades och alla satte sig för upprop. Innan lektionen började på allvar bad fröken Margareta mig att komma fram med den röda anteckningsboken till katedern. Raskt som en väldrillad nordkoreansk barnscout gick jag fram och överlämnade den lilla röda anteckningsboken. Fröken öppnade den för uppföljande kontroll med påföljande gapskratt. Jag fattade ingenting.

-Mikael, har du visat det här för din mamma? frågade fröken och höll upp anteckningsboken.
-Javisst, ljög jag i min naiva tro om att allt gick enligt plan.
-Men du, din mamma heter ju Margaretha, eller hur? fortsatte fröken och såg ruskigt lurig ut.
-Ja, det gör hon, svarade jag som på denna retoriska fråga höll mig till sanningen.
-Och hur förklarar du då att din mamma skrivit under med stora bokstäver med MAMMA?
Ja, hur förklarar man för fröken att det är underskrivet i stora bokstäver bara för att man ännu inte lärt sig skriva de små?

Oavsett hur det var med den saken, kan jag nu, 52 år senare, med säkerhet konstatera att skolskjutningar har utvecklats till ett helt annat och betydligt allvarligare fenomen än skotten på Byängsskolan i september 1971.

Tack för att du tog dig tid och ville läsa.
Du får gärna följa mig på Facebook och tryck på ”Följ”.

/ Micke Elmegren 😊🙏🏻

---

* Källa: https://k12ssdb.org/all-shootings