Som av en händelse tittade jag in under diskbänken i morse. ”Jag borde dra iväg med de där tomma pappersförpackningarna till återvinningsstationen”, tänkte jag när jag såg eländet bland sopkärlen. ”Men inte just nu. Jag gör det på förmiddan när jag ändå går ut med hundarna.” Den här veckan har jag förmånen att få kunna tänka på just det viset då min högt älskade och aktade hustru befinner sig i Stockholm. Och då får jag bestämma själv. För dig som eventuellt inte känner mig känner du nog inte heller till att jag har tre hundar som sällskap på dagarna, men se det har jag: Izi, Liam och sladdisen Mike i fallande åldersordning. De tycker också det blir bäst om husse bestämmer när matte är borta.
Idag är en dag då jag haft mycket på agendan som bara måste göras. Därför kom förmiddan tidigare än nödvändigt. Men jag gjorde iordning en papperskasse till kartongerna och ställde den i farstun. Därefter samlade jag ihop grabbarna som raskt kopplades. Sen krängde jag på mig mina dojor och hängde på mig något mot blåsten. Hundarna var aningen mer ivriga än vanligt idag. En snabb blick på kartongpåsen och hundarnas iver fick dock mig att bestämt lämna återvinningskartongerna hemma för att istället ta dem på eftermiddagens promenad.
Väl hemma igen lät jag vår kära pälsängel, Liam, genomgå en ordentlig dusch, schamponering och tvagning. Han ska nämligen på rekonditionering hos hundfrissan om ett par dagar för duschning, föning, borstning och klippning efter konstens alla regler. Och då duger det minsann inte att komma till hundsalongen ovårdad!
Dagen förlöpte med bokföring, pappersgöra och småsnack med ungdomarna om obegripligt intressanta blommor och bin. Märkligt att de inte satsar på att bli trädgårdsarbetare? Nåväl, det reder sig nog. En lunch och bara ett par smärre vardagshaverier senare tog eftermiddagen vid. Och med den, eftermiddagens hundpromenix. Med koppel och dojor på och med något sunkigt hängande över axlarna mot blåsten tittade jag på kassen med återvinningskartongerna i farstun. De såg rejält angelägna ut att få bli återvunna. ”Men nej, inte nu. Jag återvinner er vid kvällspromenaden istället, okej?” tänkte jag som om jag på riktigt trodde på att de förstod hur jag tänkte.
Ögonblicket senare var jag och grabbarna hund som vanligt ute på promenad denna soliga och blåsiga eftermiddag. Lika vanligt som att nyduschade Liam är onödigt närgången när Mike uträttar sina behov så lyssnar jag som vanligt på prat-radio. Alltid kan man lära sig både nåt nytt och gammalt när man lyssnar på P1:s experter. Idag fick jag lära mig ordet: ”prokrastinera”. Jodå, det finns ett sådant ord ska ni veta. Och det handlar inte om blommor och bin eller ens om sexuella vanföreställningar.
Så här ligger det till. Som sagt så var jag på en traditionell hundpromenad i omgivningen och ett avsnitt av P1-programmens ”Filosofiska rummet” avlyssnades. Min skruvade del av hjärnan, den måttligt omnämnda konkurrenscortex, gick genast igång och filosoferade ikapp med radioprogrammets filosofer och psykologer. Och i detta avsnitt filosoferades det över ämnet: Att göra eller icke göra. Om paus, passivitet och prokrastinering.
Och nu ska du få läsa! Prokrastinera eller prokrastinering betyder ”låta bli” eller rättare skrivet, ”skjut upp”. Men tro nu inte att det handlar om vilket ”skjuta upp” eller ”uppskjut” som helst. Nej, nej det vore väl allt för enkelt. Men du känner säkert igen det här, för att ”prokrastinera” är som att ”slira på det man borde göra nu, för att istället göra något roligare och sen få ta skiten för det!” Med andra ord: Skjuta upp en viktig nödvändig handling för att som alternativ aktivera sig med annat och därefter ta de negativa konsekvenserna. Det går att likna vid skjuta upp på att signera sin inkomstdeklaration och att sen vackert få betala 1000 kronor i förseningsavgift.
Det var inte så radioexperterna formulerade sig men det var ungefär så som jag förstod vad som menas med prokrastinera. Och när jag begrep det fick jag en insikt: det är mig de filosoferar om. Som en uppenbarelse, en obehaglig sådan, såg jag för mitt inre hur jag gång på gång drar ut på att återvinna våra surt förvärvade pappersförpackningar in i det längsta och den yttersta konsekvensen. Självklart kommer konsekvensen bli negativ om jag inte får kartongkaoset återvunna innan min högt älskade och väl aktade hustru kommer hem. Och med den klarsynta förståelsen går jag nu ut i farstun, tränger på mig dojorna, hänger nån slags jacka över mig mot blåsten och lämnar hundarna hemma. Ja, jag får skriva färdigt det här sen, för här ska nu banne mig återvinnas kartonger!
Nu, äntligen är pappret återvunnet och jag har återvunnit min självrespekt. Men det var på håret. Den här gången också. För ska jag vara helt ärlig så prokrastineras det titt som tätt rätt friskt i mitt lag. Som jag förstår det är det rätt vanligt förekommande. I alla samhällsklasser också. Ingen social grupp är förskonade. En klen tröst, men det är ju rätt skönt att veta att till och med på högsta ort sker en frekvent prokrastinering. Jag har hört att det förekommer lite överallt. Som i Ungern och Turkiet för att ta NATO-färska exempel. Men prokrastinering sker även i Sveriges regering och riksdag. Det är egentligen så vanligt att det kan ses som mänskligt.
Människan bör ju få vara folklig tycker jag. Och förresten anses människan vara guds avbild. Det går att läsa i Första Moseboken (Genesis) kapitel 1, vers 26-27, och i Svenska Bibelsällskapets normalupplaga från 2000. Jag kan inte låta bli att tänka: Om Gud inte håller på med prokrastinering, vad gör han då? Ja, det är väl outgrundligt kan jag tro.
Men kanske kan prokrastinering bli en folkrörelse med ett eget kraftfullt manifest? Prokrastinerare i alla länder, prokrastinera mera! Men inte idag!
Tack för att du tog dig tid och ville läsa.
Du får gärna följa mig på Facebook och tryck på ”Följ”.
/ Micke Elmegren 😊🙏🏻
Så sant, så sant. Det roliga först och annat sen. = Mänskligt.