I bilen med mig på väg in mot stan sitter mina två ständiga följeslagare, Micke Tvivlare och Mikael Självsäker. Vi närmar oss Shell och de grönt lysande trafikljusen i korsningen Hertsövägen Kronbacksvägen. Medan det lugna vägsuset fyller kupén, bryter Mikael Självsäker tystnaden:
-Jag ska bli författare.
-Vad säger du, ska du bli författare?! utbrister Micke Tvivlare samtidigt som de gröna ljusen plötsligt slår om till rött. Jag tvingas tvärnita.
-Öh, ja. Vadårå? svarar Mikael Självsäker förvånat. Medan vi väntar på grönt ljus, lägger jag i ettans växel.
-Men fattar du inte hur svårt det är? fortsätter Micke Tvivlare medan jag stirrar på trafiksignalernas röda sken. ’Jaha, nu ska de börja tjafsa igen!’ tänker jag och försöker spana genom korsningen efter korsande trafik.
-Nä, hur svårt kan det va? kontrar Mikael Självsäker. ’Ingen korsande trafik och fortfarande rött, vad är det här?’ noterar jag i den för övrigt trafikfria korsningen.
Micke Tvivlare spinner vidare:
-Jamen vänta nu! Du menar väl inte på allvar att du tänker skriva och publicera? Du, en författare, typ… ja, vad fan ska du skriva om, romaner, poesi eller?
Jag kastar en blick i backspegeln och ser en polisbil sakta bromsa in bakom oss. ’Alla idéer om chansningar genom korsningen är uteslutna’, konstaterar jag och känner hur greppet om ratten hårdnar.
-Ja, jag kan väl skriva vad jag vill, värjer sig Mikael Självsäker.
-Alltså, präktige bror Självsäker, gamle man… du fick ju knappt betyg i svenska, en etta eller nåt, och du har ju enorma big problems med att knåpa ihop en liten inköpslista. Hur tusan tänker du egentligen? invänder Micke Tvivlare och skakar sakta på huvudet.
-Vaddå inköpslista, jag har väl inte sagt att jag ska publicera inköpslistor heller! Och förresten så fick jag en tvåa i trean. Så det så! trotsade Mikael Självsäker. ’Nej, det är bara att sitta här och le, vänta lugn och fin på vår tur genom korsningen… Nänä, Inte stressa!’ reflekterar jag och lägger ur växeln i friläge men bara för att lägga i ettan igen för utifall att. ’Det kan ju bli grönt!’ tänker jag i samma ögonblick som jag rycker förskräckt till av att en gestalt till vänster om mig knackar på rutan. ’Jävlar! Polisen,’ hinner jag tänka och fumlar efter knappen till fönsterhissen innan ironin fyller på med ännu en sarkastisk tanke: ’Ja, inte handlar det om fortkörning i alla fall!’
-Hur var det här då? frågar konstapeln stereotypiskt på polisers vis.
-Jo tack, det är bra mycket rött här idag, svarar jag så glatt jag kan. ’Tack och lov håller Tvivlare och Självsäker sig i schack bakom mitt pannben.’ noterar jag innan polisen säger:
-Du, det verkar som att det är något fel som är trasigt på de här trafikljusen. Du kan försiktigt få köra genom korsningen, det är okej för den här gången.
-Jaha, jo jag tackar jag. Det var vänligt, svarar jag och börjar rulla iväg. Och nu så börjar Micke Tvivlare och Mikael Självsäker om igen:
-En författare måste ju ha läsare begriper du väl och hur många skulle idas läsa din smörja, tror du? maler Micke Tvivlare på. ’Nämen!? Vad säger karln? Nu måste jag bryta in här’ tänker jag:
-Ja du, det kan bli fler än du tror. Åtminstone en i alla fall. Lätträknat och bra. Och du kan ju börja räkna med den som läste det här! svarar jag.
Tack för att du tog dig tid att läsa 😊🙏🏻
