Haverier

Haverier verkar vi aldrig få nog av. Eller vad tycker du? Det är som att haverier och de påföljande besvikelserna är lika absoluta som en naturlag, om du frågar mig. Finns det någon som inte har varit eller åtminstone kommer att bli inblandad i någon form av haveri? Jag tror inte det. För jag har då aldrig sett någon som inte på något vis strävar efter att undvika haverier och nästkommande besvikelse. Kan det vara så enkelt att haverier och besvikelser är garanterade? Vad tror du?

Jag har en tes som jag ofta testar genom att vrida och vända på mina tankar, och om du vill får du gärna ta del av dem. Tesen lyder som följer: Haverier och följande besvikelser är en oundviklig del av livet, precis som naturlagarna, och alla människor, oavsett deras ansträngningar, kommer oundvikligen att möta dem. Men efter vi genomgår vårt sista haveri, kommer vi inte behöva uppleva en sista besvikelse.

Själv har jag upplevt många haverier, kan jag säga. Fler än vad jag kan komma ihåg. En del har jag upplevt på distans och för att nämna några så kan vi ta haverierna på kärnkraftverken i Tjernobyl 1986, Estonia 1994 och nu här om natten när en överfull flyktingbåt kapsejsat utanför Greklands kust med 750 människor ombord. Tre haverier som skapat besvikelser.

Andra haverier har jag upplevt inom min personligt privata sfär. Exempelvis en cykelkrasch 1970 längs Åkerbyvägen i Täby, en fotledsfraktur 1996 i en gympasal under en innebandymatch på Ormbergsskolan i Luleå. Men inte att förglömma den serie haverier som mina celler i kroppen råkade ut för 1987. Då var det nära att jag inte skulle få uppleva några fler haverier, kan jag säga.

För att göra en lång historia kort: I en replokal en vårvinterkväll började jag må tjyvens och åkte hem. Jag hämtade en hink och gick till sängs. Inom några minuter var helvetet i gång. Snart bar det iväg in på toa och där satt jag med en hink mellan knäna. Med otrolig kraft försökte min då unga kropp frigöra sig från allt som fanns inuti mig. Dagen efter fanns inte mycket kvar av min insida men på utsidan kunde jag konstatera att mitt blålila ansikte var svullet till oigenkännlighetens gräns. Jag ringde ett samtal och en distriktssköterska kom och hälsade på mig, men inte för att ta en fika. Nej, hon ringde bara efter en ambulans och i full kareta bar det av till Bodens lasarett. En sju, åtta personer från infektionsklinikens personalgrupp arbetade som besatta med alla världens frågor och provtagningar som utgångspunkt. De tryckte i mig mediciner mot det mesta man kan tänka sig. Jag blev stabil och med tiden kom så provsvaren. Se där. Hade jag inte åkt på en i dagligt tal kallad blodförgiftning där mina celler havererade en efter en i rasande fart och dog? Jo, det hade jag! De besvikelser som därefter följde dessa tre haverier var att min cykel gick sönder 1970, innebandysäsongen 1996 blev kort och min ekonomi blev drabbad av sjukskrivning. 1987 års haveri skapade en besvikelse över att haveriorsaken var att eftervården av ett operationssår inte gick enligt plan. Å andra sidan fick jag den vård jag behövde för att överleva förgiftningshaveriet. Det övertrumfar i längden besvikelsen över det dåligt läkta operationssåret, vill jag påstå.

Synonymt med haverier kan man nämna grader av misslyckanden och fiaskon, kollapser, katastrofer och krascher samt förlisningar och undergångar. Oavsett vilket ord man föredrar kan man se det som händer som ett haveri i någon form. Och som ett resultat av ett haveri kommer besvikelser, känslomässiga reaktioner på att något inte blev som förväntat eller önskat. Den känslan kan uppstå när en person inte uppnår en önskad utgång, när något går fel, eller när en annan person inte uppfyller ens förhoppningar. Som när jag var liten och Jultomtens Nissar fick hjärnhaveri och la i ”fel” leksaker i paketen, eller som när min mormor sockrade – visserligen på min uttryckliga uppmaning – mina popcorn.

Men för att utveckla resonemanget behöver vi gå lite mer in på djupet, tycker jag. Besvikelser är nästan alltid förknippade med känslor av förlust, frustration och otillfredsställelse. Känslorna kan vara lindriga och snabbt övergående, som när en mindre vardaglig händelse inte blir som man hoppats. Det här känner du säkert igen, eller? Tänk bara på hur en vanlig dag på jobbet eller en fullständigt ”usel dag”, kan vara full av minihaverier var och varannan minut. I går kväll upplevde jag själv ett kort ögonblick av personligt haveri, mer bekant som begreppet korkat. Hur jag än försökte i mörkret så hittade jag inte hålet – alltså hålet där man stoppar in mobilladdarsladdens kontakt i telefonen – när jag skulle gå i säng. Jag tände därför lampan och genast förstod jag att något i huvudet måste ha gått sönder. Min mobil ligger på nattduksbordet, precis där den ska, medan jag försöker ladda min snusdosa som jag håller i handen. Besvikelsen över mitt tillkortakommande kunde nog ha noterats av min fru och våra hundar efter noggrann observation, om de bara hade varit vakna.

Något helt annat är det med djupa och långvariga besvikelser, som när man havererar med större livsmål och nära relationer, eller som när man förlorar något eller någon man värderar högt. Djupa och långvariga besvikelser mot andra tenderar bli komplicerade, för att uttrycka sig milt. Individuella haverier med efterföljande besvikelser kan definitivt märkas och ställa till med bedrövelse. Men det är ingenting mot vad kollektiva besvikelser kan ställa till. Och riktigt läskigt blir det när någon ”annan” anses vara orsaken till haveriet.

Om kollektiva haverier med påföljande besvikelser hade varit en tävling blir det svårt att ur historien utse någon absolut vinnare. Men i raden av möjliga kandidater för en topplacering torde väl vara den där österrikiska tyska korpralen och hans kompisar som blev kända över hela världen under 1930- och 1940-talet, Adolf Hitler. Hela hans livsverk och världsbild byggde på kollektiva haverier och besvikelser som ”andra” upplevdes ansvariga för, inte minst judarna. Med tiden blev det Hitlers och hans kompisars undergång. Ja, jag såg det inte själv men han blev så ruskigt besviken på alla andras haverier så han gick upp i rök, sägs det.

Du kanske inte känner till Adolf Hitler? Här följer en extremt kort historiebeskrivning. Adolf Hitler, en karismatisk talare och politiker, steg till makten i Tyskland under 1930-talet och skapade en totalitär stat genom att stärka nazistpartiets makt och tysta oppositionen. Under hans ledning inledde Tyskland andra världskriget och genomförde Förintelsen, vilket ledde till miljontals människors död. Men hans imperialistiska ambitioner ledde till Tysklands nederlag 1945, och landet blev allvarligt förstört och delat. I en bunker i Berlin sköt han sig. Därefter kremerades han i en grund grop utanför bunkern medan fiendestyrkorna omringade honom. Hitlers självmord markerade slutet på hans brutala regim och det haveri som hans livsverk åstadkom.

Hur vi hanterar besvikelser påverkar vårt psykiska mående och vår syn på livet. Adolf Hitler hanterade sin egen besvikelse med den ökända principen: ”den slutgiltiga lösningen”. Principen utvecklade nazisterna för att i industriell skala först avliva miljontals människor, framför allt judar, för att sedan kremera dem. Hitler avslutade sig själv genom en småskalig variant av samma princip.

Om vi har svårt att hantera våra besvikelser kan det leda till ältande och känslor av depression, ångest eller hopplöshet och destruktivitet. Tyvärr så är det allt för många personer som årligen hanterar sina besvikelser genom att skada sig själva och andra. Det är så vanligt att majoriteten av oss människor har kännedom om någon, som de åtminstone känner till vid namn, som upplevt destruktiva handlingar. Ibland med den yttersta konsekvensen som följd. För egen del känner jag till fler namn än vad jag behöver.

Men såväl kollektiva som personliga haverier och besvikelser kan också vara en källa till lärdom och personlig tillväxt. Av den anledningen har vi infört bruket av haverikommissioner. De kan hjälpa oss att förstå vad vi verkligen värdesätter, att bli mer realistiska i våra förväntningar, och att bli mer motståndskraftiga inför livets utmaningar. Det där lät väl lite väl präktigt och positivt va? Ja, det kanske det gör, men faktum är att om vi inte hanterar haverier och besvikelser ur ett positivt tankesätt kommer det att bli negativt. Givetvis finns det lika många metoder att för såväl folk, nationer och enskilda individer att handskas med besvikelser som det finns haverier. Var och en unika på sitt sätt. Jag vet att det är lättare sagt än gjort att vända negativt till positivt, absolut! Och hur många gånger har inte jag uppmanat andra att ”bara lägga ner” sina besvikelser och tänka positivt. Men i min tankegång utgår jag ifrån att de flesta andra vill undvika det negativa. Det var i alla fall det jag ville förmedla till andra utan att egentligen begripa att det även gällde mitt eget besvikna och tjatiga ältande. Paradoxalt nog visste jag inte om det själv förrän det hade hänt, vilket skedde för bara ett par år sedan.

Mitt eget ältande över livets alla jävligheter fick jag inte ordning på genom att ”bara lägga ner” och börja tänka positivt, lägga allt bakom mig eller försöka glömma bort skiten. Det var faktiskt tvärtom. Under mina hundpromenader växte det fram en personlig haverikommission i min frontallobscortex bakom pannbenet. Där frontade jag mina personliga upplevda haverier och accepterade mina besvikelser. Det var först då som jag kunde börja degradera mina frustrationer till en mer realistisk hanterbar nivå och det hände något mellan öronen. Men det var ingen lätt match att gå från ett notoriskt febrilt sökande efter alla tings jävliga syndabockar och ältande till en mer behaglig självdistans.

Har jag berättat för dig om när jag sommaren 2023, under vår bilsemester tankade bensin i vår dieselbil? Hur som helst kan man se den händelsen som ett vardagshaveri med påföljande besvikelser. Och om jag hade tankat bensin i vår dieselbil för typ fem, sex år sedan hade jag troligen hanterat det hela ganska dåligt. Men vi kan börja med lite bakgrund till haveriet.

Min fru, jag och två av våra hundar – Izi och Mike – gjorde en bilsemester längs vårt avlånga land den här sommaren. Vår pälsängel Liam fick åka på sommarkollo hos sin ursprungliga matte. Planen var att med bil åka från Luleå i Norrbotten till Sjöbo i Skåne och tillbaka. Vi skulle göra dagsetapper om cirka trettio mil per dag med övernattningar hos bekanta och på hotell. Då vi är ett gift par har vi sedan lång tid utarbetat vissa rutiner när vi reser med bil. Om vi håller oss till den arbetsfördelningen brukar det mesta gå bra. Eftersom jag tillhör den paradoxala majoriteten som övertygat tror att min körförmåga ligger långt över genomsnittet, blir det jag som kör och tankar bilen. Carina bokar hotellrum, sköter om mobiltelefonens nyhetsförmedling och sover ikapp med hundarna längs E4:an.

Vi gjorde en hotellövernattning i Yxnahed, långt ute i en fantastisk naturskön landsbygd, omkring två mil från Åtvidaberg. Efter en god natts sömn och hotellfrukost bestämde vi oss för att åka till Borgholm på Öland för att äta glass. Så snart vi packat in oss i bilen så satte vi av för att tanka. Vår trogna GPS lotsade oss med sedvanlig precision till närmsta bensinmack i Åtvidaberg.

Jag stannade bilen vid en lämplig pump, gick ut med tankkortet i högsta hugg, knappade in koden och sträckte mig efter drivmedelspumpens munstycke. Precis just då ringer telefonen. Som den man jag är överskattar jag givetvis min simultankapacitet och svarar samtidigt som jag tar ur munstycket från pumpen och börjar tanka. Det är Liams hundfrisör som ringer och har ett angeläget problem som hon vill lösa. Vi löser problemet medan jag tankar. Och när tankningen är klar är också telefonsamtalet klart. Jag tar mitt kvitto och slänger in det i handskfacket bland alla andra kvitton, sjunker ner i förarsätet och knappar in destination Borgholm, Öland och glass i GPS:en. Vi gasar iväg i solskenet. Allt är frid och fröjd så vad kan gå fel?

Si så där sju, åtta mil senare började bilen smårycka, men jag tänkte inte mycket mer på det. För en skylt talade om för oss att det finns en plats vid namn Blankaholm någon mil senare. Där svängde vi in och kom fram till en mycket mysig vackert belägen liten by alldeles vid kusten. Vi stannade vid en lanthandel och Carina knallade in i butiken för att inhandla vatten och fråga om det fanns någonstans att äta i närheten. Strax var hon tillbaka och upplyste mig om en trevlig utomhusservering ett par hundra meter längre bort mot hamnen som vi bestämde oss för att besöka. Carina tog hundarna för att de skulle få sträcka på benen och göra sådant som hundar gör. Jag skulle köra ner bilen till hamnen. Men se, bilen ville inte starta. Jag försökte ett par gånger till, men nej! Mycket kunde bilen gå med på, utom att starta. Inte ens bara lite grann.

”Jaha, det var den semestern det!”, tänkte jag och googlade fram försäkringsbolag och vägassistans. Då det nödvändiga telefonerandet var över gick vi till hamnen för att få i oss något som kunde ge oss kraft och mod. Tid hade vi gott om, vi hade fått besked om att det skulle ta timmar för bärgaren att hitta igen oss.

Väl på serveringen fick vi så i oss mat och dryck där vi satt i skuggan i skydd mot sol och global uppvärmning. Vi småpratade om vad som kunde vara fel med bilen, och som av en händelse frågade Carina mig om det kunde vara så att jag hade tankat fel i Åtvidaberg. Min goda räkmacka som jag avnjöt började bli aningen svårtuggad medan jag tog till mig frågan. ”Kan det vara möjligt, att jag av alla, har tankat fel?”, tänkte jag och kände hur det började krampa i magen. ”Hemska tanke! Jag har tankat en hel del elände i mina dar, men aldrig fel? Men, ja, det kan ju rent hypotetiskt vara möjligt. I vart fall inte fullständigt omöjligt.” Hastigt reste jag mig upp men min fru Carina tog ner mig på stolen igen. Hon kom med en rad kloka logiska argument som att lugnt och stilla äta färdigt först för att sen gå till bilen och kolla vad som stod på kvittot. För ingen hade ju, trots allt, avlidit. Det hade hon förvisso rätt i, ingen hade dött. Och även om någon skulle ha dött, vad hade jag kunnat göra åt det!? Bara vara lugn och fin. Raskt tuggade jag i mig räkor, majonnäs, ägg och svepte i mig kaffet, torkade av mungiporna med baksidan av handen innan jag rusade tillbaka till bilen och rafsade fram kvittot. Jodå, visst hade jag av alla världens stollar tankat bensin istället för diesel. 19,85 liter för att vara petnoga. Haveri och besvikelse? Japp! Inget Borgholm på Öland med glass i år heller.

Om, jag säger om, detta haveri i våra semesterplaner inträffat för några år sedan skulle jag med rejäla doser av ilska, depressionskänslor, ångest, hopplöshet och ältande plågat mig själv, och inte minst min omgivning. Det är mycket troligt att jag i mitt huvud hade skapat en ganska skruvad bild av vad som gått snett. För det var naturligtvis inte jag som gjort något fel. Orsaken till haveriet fick givetvis allt och alla andra ta på sig. Jag skulle ha ifrågasatt det mesta i absurdum: ”Varför var det så nödvändigt för Liams ursprungliga matte att 13 år tidigare skaffa en hund som regelbundet måste klippas? Hur tänkte hon där? Hade hon inte kunnat nöja sig med en hund utan ständiga frisörsbehov? Då skulle hundfrissan inte ha ringt och distraherat mig och jag hade tankat rätt.” Och ”Hur mycket skulle det här kalaset kosta egentligen? Vad är det för klåpare som gjort det möjligt att ta fel på munstycke när man ska tanka? I besvikelsen på alla andras tillkortakommanden skulle jag nog tänkt: Var ligger närmsta flygplats? Jag ska hem, NU!” Väl hemma hade jag ältat detta i oändlighet för mig själv och gjort allt för att glömma bort haveriet. Självklart utan önskvärt resultat.

Men nu så här 4380 hundpromenader och tusentals självreflektioner senare hanterar jag dylika situationer med att först och främst anlita min nya egna haverikommission. Kommissionens ordförande – det vill säga jag – kan vara en jobbig jäkel men ändå rätt okej, kan jag erkänna. Han sätter genast igång med en utfrågning och börjar alltid med samma fråga: Vem äger problemet?

I det här fallet är det bara att erkänna mitt tillkortakommande och att jag är ägare av problemet. Jag, och ingen annan, var den som gjorde en feltankning. Klantigt? Ja, i dagligt tal var det klantigt, kan jag tycka. Men istället för att dränka mig i självföraktlig skam accepterar jag misstaget som ett oåterkalleligt faktum. Därefter tar kommissionen och jag ett medvetet mentalt steg tillbaka för att se, så gott det går, objektivt på händelsen. Då kan jag konstatera att oavsett vad jag själv tycker, skulle omständigheterna ändå varit detsamma och inget jag kunnat förutse eller rå över. Något jag också får lov att godta är att mitt misstag och omständigheterna är som det är, inte som jag önskar att det var. När erkännanden och acceptans väl är avklarat kan jag börja med det roliga. Att se det filosofiskt intressanta i händelsen och det komiska. För lite komiskt var det ändå.

Den unge och lågmälde bärgaren kom med blinkande ljus och drog med lätthet upp vår bil på sitt flak. Bärgningsbilen var för liten för att vi alla fyra skulle få plats, sa den unge ynglingen som nu hade befälet. Vi fick lyfta upp hundarna och klättra upp själva i vår bil om vi nu ville följa med. Det ville vi. Och snart bar det iväg mot Vimmerby. Alltså, i motsatt riktning från Borgholm, Öland och glass. Där satt vi och åkte baklänges i vår bil, på ett flak i nästan tio mil. Det blev en livesändning på Facebook.

Väl framme vid en verkstad i staden Vimmerby blev vi nedsläppta två minuter efter stängningsdags. Bärgaren drog iväg snabbt och effektivt mot nästa nödställde och jag rusade in på verkstaden. Som tur var entrédörren fortfarande öppen och där inne fanns det två mycket empatiskt hjälpsamma och förstående smålänningar kvar. Trots att båda två var stressade och behövde verkligen få komma hem för att serva sina nära och kära med diverse barntransporter till fotbollsträningar och middagsbjudningar så stannade de kvar och hjälpte oss nödställda Luleåbor. Akut tid till verkstaden och en supermodern hyrbil ordnades i all hast. Med den åkte vi femton odramatiska mil söderut till Kalmar där vi hade bokat hotellrum och där nästa lyxhaveri väntade.

Vi gick till sängs varpå Carinas telefon ringde. En vänlig röst tillhörande en hotellreceptionist på Öland undrade vilken tid vi skulle anlända till deras hotell. Självfallet var det Öländska hotellrummet icke avbokningsbart, precis som det hotellrum vi befann oss i nu, i Kalmar. Haverikommissionen återinkallades för samarbete med Carinas haverikommission. Två föga objektiva och icke oberoende kommissioner fick utreda det nya haveriet: Vad hade hänt? När hände det? Var hände det? Hur kunde det ske? Vem eller vilka ansvarade för att det hände? Varför hände allt det här?

Kommissionerna kunde snart svara på frågorna:

1. Vad hade hänt?
   Vi var dubbelbokade på två olika hotell för samma natt.
2. När hände det?
   Båda bokningarna hade skett samma dag som vi tänkte åka till Borgholm på Öland för att köpa glass. Den ena bokningen – den på Öland – skedde på förmiddagen. Den andra bokningen – i Kalmar – skedde strax därefter.
3. Var hände det?
   Utredningen slog fast att bokningarna ägde rum genom Carinas mobiltelefon i vår bil när vi åkte mot Öland någonstans mellan Åtvidaberg och Blankaholm.
4. Hur kunde det ske?
   Det exakta händelseförloppet till att det hela hände kunde kommissionerna aldrig fastslå. Teorier om handhavandefel och måttligt väl utformade bokningssidor på nätet är ett par teser som inte gått att få bekräftat. En spekulation kan vara att dubbelbokningen inträffade som en kombination av handhavandefel och måttligt väl utformade bokningssidor samt Googles outgrundliga vilja.
5. Vem eller vilka ansvarade för att det hände?
   Då kommissionerna måste förhålla sig till en viss sekretess – med hänsyn till rikets säkerhet – så redovisades aldrig ansvarsfrågan.
6. Varför hände allt det här?
   Det komplicerade svaret är alldeles för långt att gå in på i den här berättelsen. Det korta och mycket enkla svaret är: för att det kunde hända.

Ja, där satt vi på ett hotellrum i Kalmar med ett tomt hotellrum på Öland och inget av dem kunde avbokas. Så vad skulle vi göra nu? Att en av oss skulle åka till Öland och bo där över natten kändes inte som ett gott hållbart alternativ. Vi kom överens om att se glada ut och betala vad det kostar att dubbelboka hotellrum, lägga haveriet till samlingen av livets små lustiga anekdoter, fortsätta uppskatta livet, släcka lampan och sova. Nästa dag skulle vi få åka femton mil tillbaka i en hypermodern BMW och uppleva Vimmerby igen med studiebesök i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Enligt uppgift skulle det gå att köpa glass där.

På morgonen efter hundpromenad och frukost i Kalmar hoppade vi in i hyrbilen med destination norrut. Carina bokade lyckosamt ett hotellrum i Vimmerby och glass köpte vi Bullerbyns ladugård. Påföljande dag inföll semesterns obligatoriska regnperiod. Men med nyinköpta paraplyer plaskade vi runt under förmiddagen i den pittoreska smålandsstaden och upplevde statyn över Astrid Lindgren. Hundarna fick överlyckligt pinka på småländska träd och lyktstolpar. I ösregn vid lunchtid fick vi hämta ut vår gamla bil från verkstan. Vi återinstallerade oss i gammelbilen som blivit i skick som ny, och det slutade regna. Nu, äntligen, kändes det som det var nära för att få fortsätta resan mot Sjöbo och några timmar senare få slå sig ned vid dukat bord. Men först måste jag bara tanka.

Tack för att du tog dig tid att läsa 😊🙏🏻