Skulle bara titta in för att se om någon annan råkat se att jag tidigare idag gjort ett inlägg. Vad hände då? Jo…
Vad gör du just nu? frågar Facebook Igen! Blir Facebook aldrig nöjd?
Nåja, jag behöver inte vara ofin och låta bli att svara på frågan bara för att jag kan. Så kära Facebook…
Förutom allt det där som man bara gör, så tänker jag idag. Och jag tänker på vården.
För några månader sen började jag faktiskt tänka lite mer på vården än jag gjorde förut. Min närmaste omgivning lockade in mig i de tankebanorna om vård när jag gick omkring och klagade. Det var omgivningen som mest tyckte att jag klagade och borde ringa Vården.
Om ni frågar mig så ville jag ju bara förmedla en olustig känsla än här och en där, inte klaga. Min tanke var ju bara att få lite sympati, en chipspåse och kanske en glass. Men i den polariserade värld vi lever i idag har vi ju ständigt olika syn på allt. Det bara är så.
Den där olustigheten började vartefter iallafall bli irriterande och ju mer irriterad jag blev desto mer kom jag att tänka på vården. Jag kände mig lite sjuk och ämlig. Till slut kändes det som att behöva möta den där vården en dag ändå skulle bli oundvikligt, så därför bestämde jag mig för att telefonera.
1177 är – för den som inte redan vet det – en osynlig falang inom vården. Att besöka och träffa någon från 1177 är i princip omöjligt under arbetstid. Men man kan besöka en hemsida och logga in om man vill och även ta del av några fragment av sin livshistoria där, om man hellre önskar det. Och har man bara en sån där helt vanlig telefon av vilken modell som helst, kan man ringa. Telefonnumret är mycket enkelt, 1177.
Nå, den snälla sköterskan som jag fick tala med då jag ringde tyckte att jag per OMG skulle uppsöka den där vårdens akuta enhet som håller till ute på Sunderby Sjukhus. Min märkliga och delvis smärtsamma upplevelse i bröstet skulle man tydligen ta på allvar. Sagt och gjort.
Väl framme och inne på den akuta enheten för mindre välmående patienter fick jag genast en säng, kablar och slangar i bjärta färger. Jag blev intervjuad och provtagen. De vänliga människorna som jag mötte jublade visserligen inte, men de tyckte ändå att det var bra att jag kom förbi. Sen skjutsade de mig liggandes i sängen till ett bås. Där fick jag vänta.
När jag väntat en stund, en strax och några ögonblick kom så en läkare och ville att jag skulle stanna över natten bara utifall att. De ville, som de sa, följa upp några saker dagen därpå. Men jag såg mig nödgad att tacka nej till erbjudandet. Du vet, ingen tandborste, någon måste ju ta hand om familjen och övernattningar på okända platser bland okända människor bör planeras noggrant. Så jag åkte hem. Dock lovade jag att komma så snart de kallade på mig.
Och kallat har de gjort. Flera gånger har de önskat att jag skulle komma till alla möjliga vårdenheter och vid ett par tre tillfällen har jag tagit initiativet till spontana besök.
Relationen mellan mig och Vården har blomstrat och vuxit och gett mig ett mycket rikare liv än jag hade innan. I diagnosernas tidevarv har Vården givit mig inte mindre än fem kanske sex olika diagnoser, fyra sorters piller och två olika droppar och minst en sorts salva och det ryktas om mer. Vi är alltså inte klara. Och jag som bara kände mig lite sjuk och ämlig.
Nu käre Facebook får du allt klara dig ett tag utan mig. Du får väl fråga andra om vad de gör just nu helt enkelt. Själv ska jag göra något du aldrig kommer kunna göra, ta mig en glass 😊
