Visste du att majoriteten av lärarna ansåg att det var en dålig idé att förbjuda skolagan innan den totalförbjöds 1958? Jo, så var det. Trots argument som att i ett humant modernt samhälle som Sverige behövdes inte våld och förnedring som fostrande och frälsande pedagogik. Eller att det helt enkelt inte passade att slå in kunskaperna i skolbarnen längre. Efter 12 års utredning och lika lång debatt ansåg många lärare ändå att aga och kränkande metodik var rätt och slätt nödvändigt. Tur att attityder kan förändras.
Jag upplevde aldrig själv linjalslag över fingrarna, spöstraff på ändalykten eller dumstruten på huvudet i skamvrån. Nej, just de detaljerna var avskaffade i Skolan i Täby när jag började där 1973. Dessutom rådde absolut nolltolerans. Våld var helt oacceptabelt. Men det fanns undantag.
Om det fanns lagutrymme för undantag? Nej! Möjligen kan en mental undantagsklausul råkat smyga sig in i skolans pedagogiska undermedvetna, men vad vet jag? I alla fall fick jag några lärorika lektioner i ”nolltolerans och undantag” läsåret 73 – 74.
Nolltolerans
Vi tar det från början. Om två dagar kommer Norrmalmstorgsdramat inledas med stort rabalder. Men det är det inte någon som vet om tisdagen den 21:a augusti 1973. För mig är det andra skoldagen i tredje klass.
Fröken Hulda Andersson ropade upp oss ungar en efter en och med ett stort leende hälsade oss välkommen till det nya läsåret. Hälften av klassens elever var nyinflyttade och jag var en av dem.
Det nybyggda Midgårdområdets radhuslängor har fått alla klasser i Skolans låg- och mellanstadiumskola att växa. Skolbyggnaden var en stabil stenkåk i tre våningar från 1911. Skolgårdens grönska, stora ekar och ansenliga mängd fruktträd, ingav känsla av idyll, trivsel och trygghet. Skolgårdens grönska förvaltades och vaktades av skolans vresiga vaktmästare som levde med sin familj i en tjänstebostad högst upp i skolbyggnaden.
Min grannes storvuxne grabb, Johan, och jag sitter bredvid varandra och ritar namnskyltar när skolklockan ringer ut oss till rast. Från tredje våningen dundrar vi ner till entrén. Skolans höga tak, stentrappor och väggar, barnröster och träskor framkallar ett öronbedövande oväsen. Hundratalet skränande skolungar strömmade ut i solskenet där jag och Johan omgående möter våra nya klasskamrater, Nicke och Lasse.
Kanske var det Johans respektingivande storlek som fick Nicke och Lasse att rikta sitt fulla intresse mot mig, men vem vet? För Lasse ställde sig tätt mitt framför mig, flinade på klassiskt översittarvis och gav mig en knuff i bröstet. Jag vacklade till. Signalen var given som samlade skolgårdens alla ungar runtomkring för att heja på… ja vem då? Inte mig i alla fall.
Lasse anfaller mig rakt framifrån med utsträckta armar. Med ett tag om Lasses jackkrage fångar jag upp och drar med honom i en baklänges kullerbytta samtidigt som jag sparkar uppåt i hans mage. Kullerbyttan funkade som en katapult och skickade pojken i en vid båge över mig. I det hårda mötet med asfalten tappar han andan och får minnesvärda skrapsår i handflatorna. Raskt var jag uppe på fötterna igen för att möta den andres utfall på samma vis, om än inte lika elegant. Lasse landade snyggt och prydligt på magen. Nicke kraschade i asfalten med ansiktet först.
Hejaramsorna tonade ut. Hopen supportrar omkring oss tittade dämpat och vilset på varandra. Nicke grinade över sina skrubbsår. När Lasses andning stabiliserats så började han också gråta. Johan såg nöjd och glad ut när han allvarligt menade att han aldrig ville bråka med mig. Fröken Huldas mäktiga kroppshydda kom rusande och flåsande. I ett stadigt tag i min arm drog hon in mig för ett allvarligt samtal om skolans inställning mot våld och kränkande särbehandling, idag benämns det nolltolerans.
Märkligt nog verkade den bastanta pedagogen vara belåten. För hon ansåg att klassens två tuffingarfått en nödvändig läxa. Var det skadeglädje, bra jobbat, eller bara förvirrande? Nej, det var ett undantag.
Skolklockan skrällde igen och snart satt vi åter med skolarbete. Mina nya klasskamrater, Nicke och Lasse uppvisade inte några större tecken på PTSD efter deras otippat försmädliga undantag. Lasse blev med tiden en av mina bättre klasskompisar. Nicke höll en mer tillbakadragen profil.
Skolans femteklass klassrum var förlagd mitt emot vårt. Incidenten med Nicke och Lasse hade inte gått femmans tuffa grabbgäng obemärkt förbi. Händelsen fascinerade troligen, för de försökte på alla möjliga vis få till en repris med sig själva som huvudrollsinnehavare. Vart jag än befann mig på skolgården, i korridoren eller på väg till eller från skolan så praktiserade de undantag på mig. Grabbgänget hade stora problem med vad jag sa, mitt utseende och mitt namn. De döpte mycket kreativt om mig till ”Aron i kojan med negerläppar”.
Förtydligande. ”Aron i kojan” var ett larvigt barnprogram som SVT en tid producerade och sände för den tidens barn. Hur femteklassarna fick ihop liknelsen med ”Aron i kojan” och mig är en gåta.
Lättare är kopplingen av mig med ”negerläppar”. Men från och med nu använder vi ordet N-ordet.
Mitt genetiska arv utrustade mig med en bred mun och väl tilltagna läppar, likt miljoner andra människor från Afrika och alla andra kontinenter. N-ordet var då en förolämpning precis som idag.
Ingen hade någonsin tidigare reflekterat över hur min mun såg ut. Det var nytt! Ja, tandläkaren kanske någon gång haft nån åsikt om tandtroll, så kan det ha varit. Själv hade jag aldrig haft något problem med mina läppars dimensioner fram tills nu. ”Aron i kojan med fladdrande N-läppar.” Betet var effektivt agnat, och jag gick rakt i fällan. Att underskatta motståndarna och överskatta sig själv kan bli brutalt fel. För nu visste femmans tuffingar exakt på vilka knappar de skulle trycka på när ingen vuxen var i närheten. Ja, vart var de vuxna?
I Skolan gällde, som sagt, nolltolerans. En god idé som byggde på att alla vuxna i skolan var skyldiga att ingripa ifall de såg någon som blev utsatt. Praxis blev därför att alla vuxna stannade i lärarrummet när vi ungar skickades ut på rast. ”Planering” hette det visst.
Undantaget var vår lynniga vaktmästare, som av egenintresse för att vakta sina äppelträd, var ute med oss ungar. Ingen vaktade mer mästerligt än vaktmästaren. Någon gång varje höst nödgades vår vaktmästare att göra undantag från skolans nolltolerans. Syftet var att en eller ett par pojkar varje år fick agera avskräckande exempel. Alla ungar snappade direkt upp det tydliga budskapet: att det kunde finnas goda skäl för nolltoleransens undantagsregel. Äppelstöld var ett skäl.
Små undantag
Första undantaget utspelade sig utanför Täby kyrka. Klass 3 var på studiebesök och betraktade stenkyrkan från sent 1200-tal. En kyrk-tant visade oss runt. Tanten pratade om någonting obegripligt och mycket viktigt samtidigt som hon pekade än här och än där. När tanten var klar gick vi ungar nöjda, glada och skuttande ut på kyrkbacken då en oväntad intensiv svidande smärta brände fast i min nacke. Jag satt fast i ett järngrepp utan nåd. Fröken Hulda vred runt mig så vi stod ansikte mot ansikte. Ilskna svarta ögon och en spottskvättande avhyvling följde. Varför vår fröken motiverades praktisera undantagsregeln och avsätta fem röda klösmärken i mitt nackskinn vet jag inte. Men fröken Hulda ansåg sig säkert ha goda skäl att statuera ett första spontant undantag.
Inför den andra spontana undantagslektionen har jag faktiskt full förståelse för att fröken Hulda blev heligt förbannad på mig. För jag var inte precis en ängel varje dag, vill jag lova. Jag var förtjust i klassens sötaste tjej, Lisa. Mitt briljanta sätt att visa mina ömhetsbetygelser för Lisa när hon graciöst passerade min bänk borde varit mer genomtänkt. Ja, så här 50 år senare skulle jag absolut ha valt ett helt annat kärleksbevis än att lägga ut mitt oskyldiga lilla krokben. Flickstackarn stöp som en fura i golvet med en smäll. Det blev bedövande tyst i klassrummet för något ögonblick innan Lisa fick nog med luft att besvara min kärleksförklaring. Jag fick inte chans på Lisa.
Och trodde jag verkligen, i min enfald, att hon skulle falla för mig? Var det bara ett super-duper-korkat tilltag? Men tid för eftertänksam reflektion fanns inte. På en nanosekund stod fröken Huldas hiskliga gestalt vid min bänk. Jag var inte rädd, snarare vettskrämd! Med ett föraktfullt leende levererade fröken Hulda ett hejdundrande undantag rakt över vänster öra varpå jag slog min högra sida av huvudet mot en vägg. Därefter tog hon ett stadigt tag i min arm. Med sina närmare 90 kilo blev det en baggis för henne att dra ut mig ur klassrummet för en osande salva om skolans nolltolerans mot våld och kränkningar. Som extra tilldelning gav hon mig ett tydligt betyg i ämnet intelligensbefrielse. Högsta betyg, en 5:a!
Tredje undantagstillståndet utspelade sig i matsalen. Kala hårda stenväggar och golv förstärkte allt matsalsljud. Skräll och oljud var inte bra hade fröken Hulda tydligt lärt oss. Därför gjorde alla barn sitt yttersta för att knipa igen truten när vi åt. Oavsett hur maten smakade åt alla upp all mat som de grovhuggna mattanterna slevade upp på tallriken. En övernitisk kontrollanttant vid diskinlämningen garanterade att ingen slarvade. Slarv kunde utmynna i tårar, förnedrande kvarsittning och en extra matportion. Matsvinn fanns inte. Det fanns ingenting att svinna bort matrester i.
Matsalen var inredd med långbord i rader. Tio ungar vid varje bord med bestämda platser. Min plats var i mitten av bordet med en vägg bakom. Bakom min bordskamrat mitt emot satt fröken Hulda. Med glupande aptit intog fröken varje dag pedagogisk lunch med ryggen mot vårt bord. Maten som serverades kan ha varit god eller äcklig. Hur som helst fick jag in något litet hårt föremål i munnen som inte gick att tugga. Någonting, stort som ett knappnålshuvud, lirkade sig ut mellan mina läppar. Det där lilla, vad det nu än var, spottades diskret ut mellan mina läppar ner på tallriken. Men diskreta spottmanövrar var inget som undgick bordsgrannen mitt emot. Högt och onödigt tydligt upplystes alla på släpig gnällig stockholmska: Micke spottar i maaten!
Alla tog hastigt en lunchpaus, matsalen tystnade. Ljudet av stolsben skrapade illavarslande mot stengolvet när fröken Hulda långsamt reste sig. Behärskat vände hon sig om, trängde sig mellan två lunchande nioåringar, lutade sig över bordet, stödde sig med vänster hand i bordsskivan och levererade leende sitt undantag med höger handflata. Smällen följdes upp med ett bryskt avvisande från matsalen i fröken Huldas stadiga överarmsgrepp. Väl utanför matsalen följde en verbal tillrättavisning och en uppmaning om att jag skulle skylla mig själv förutom att jag borde skämmas. Förgäves väntade jag på den, vid det här laget, sedvanliga lektionen om nolltolerans. Men det blev ingen sådan lektion. Som jag har funderat över varför jag slapp en nolltoleransföreläsning den där gången. Inte ett endaste litet ord? Besynnerligt? Outgrundliga var fröken Huldas tankar. Men jag har teori om varför jag inte skulle föräras med ännu ett föredrag: jag hade ju inte ätit upp min mat!
Sammanfattningsvis lärde jag mig att man i skolan aldrig får slåss eller kränka någon förutom:
- När man ger klassens tuffingar en läxa.
- När lärarna har planering.
- När vaktmästare förebygger tankar typ: ”det vore gott med ett äpple.”
- När man studerar medeltida kyrkor.
- När fröken Hulda undervisar konsten: hur man frågar chans.
- När man spottandes undviker något oätbart.
Det här är 50 år gamla kunskaper som jag nu delar med mig av.
Tack för att du tog dig tid och ville läsa.
Du får gärna följa mig på Facebook och tryck på ”Följ”.
/ Micke Elmegren 😊🙏🏻
